En kvarnresa genom Sussex: över Downs och genom Weald
En sommarsöndag på krönet av South Downs, ovanför byn Clayton, händer något som blivit sällsynt i England: en väderkvarn från artonhundratalet slår igång på riktigt. Vingarna på Jill, en vitmålad stolpkvarn, börjar snurra, kvarnstenarna mullrar och doften av nymalet mjöl sprider sig i det gamla trävirket – allt skött av ideella krafter. Några steg bort står grannen Jack, ett mörkt kvarntorn i tegel, och tillsammans bildar de en av södra Englands mest välkända silhuetter. De är dessutom den perfekta startpunkten för en resa genom Sussex, ett grevskap som en gång i tiden förlitade sig på vinden för sitt dagliga bröd och som än i dag bevarar förvånansvärt många av sina historiska väderkvarnar.
Ett landskap som gjort för väderkvarnar
Att Sussex blev kvarnland beror på geografin. Längs kusten löper South Downs, en lång rygg av kalkkritberg – ett öppet, nästan trädlöst höglandskap där vinden ständigt drar in från Engelska kanalen. Kritan håller knappt något ytvatten och bäckarna är få, så där andra trakter byggde vattenkvarnar vid sina åar reste byarna på Downs i stället väderkvarnar på höjderna. Innanför kusten breder Weald ut sig, ett lägre land av lera och sandsten som en gång täcktes av skog; där satte mjölnarna sina kvarnar på varje kulle som stack upp över trädtopparna. Efterfrågan var det aldrig något fel på: Sussex odlade spannmål, och de snabbt växande kuststäderna, med Brighton i spetsen, krävde allt mer mjöl under sjuttonhundra- och artonhundratalen. Slutet kom som överallt i England – ångdrivna valskvarnar, järnvägar och billig importerad säd slog undan benen för bymjölnaren mot artonhundratalets slut, och vingarna stannade en efter en. Det märkliga med Sussex är hur mycket som överlevde.
Stolpkvarnen – Wealdens veteran
Sussex var framför allt stolpkvarnarnas land. Stolpkvarnen är Europas äldsta kvarntyp: hela kvarnhuset av trä, med maskineri och allt, vrider sig kring en väldig ekstolpe så att mjölnaren kan ställa vingarna mot vinden. I Weald visar typen sin ålder som allra tydligast. I utkanten av Ashdown Forest står den lilla kvarnen i Nutley, en öppen stolpkvarn vars bärande timmerkonstruktion är helt synlig, utan det skyddande runda stenhus som många kvarnar senare fick. Den räknas till de äldsta ännu fungerande kvarnarna av sitt slag i Storbritannien och räddades från förfall av frivilliga under nittonhundratalet; på öppetdagar snurrar vingarna åter mot skogshimlen. Vid Rotherfield vakar stolpkvarnen på Argos Hill över höga Weald, och ytterligare en står i Cross-in-Hand nära Heathfield. I Keymer, söder om skogslandet, berättar Oldland Mill en av grevskapets finaste ideella historier: en förfallen stolpkvarn som tålmodigt byggdes upp igen under årtionden tills den kunde mala säd på nytt. Lägg märke till detaljerna som gör stolpkvarnarna så charmiga: den långa svansbommen som används för att vrida hela kvarnhuset, stegen som följer med i vridningen och det runda stenhus som många kvarnar så småningom fick som skydd för stolpverket.
Jack och Jill ovanför Clayton
Tillbaka till Clayton, där paret på åsen förtjänar en närmare titt. Jill byggdes ursprungligen i Brighton och släpades år 1852 upp över Downs till sin nuvarande plats – enligt traditionen av spann med oxar och hästar. Efter många års restaurering av en hängiven frivilligkår mal hon åter mjöl på sommaröppna dagar, och att stå inne i en arbetande stolpkvarn medan hela huset knakar i vinden är en upplevelse inget fotografi kan återge. Jack, tegeltornet från 1866, är högre och mörkare; han är i privat ägo och beundras utifrån. Båda kvarnarna står så gott som på själva South Downs Way, den nationella vandringsleden längs åsryggen, så vandrare passerar rakt under vingarna med hela Weald utbrett mot norr. Utsikten sträcker sig milsvitt, och det är lätt att förstå varför just den här platsen valdes för att fånga vinden.
Halnaker – kvarnen i dikten
Nordost om Chichester kröner ett kvarntorn i tegel den kala toppen av Halnaker Hill. En kvarn har stått på platsen i århundraden i traktens tjänst, och dagens torn hör till de äldsta bevarade kvarnbyggnaderna i Sussex. Kring nittonhundratalets början togs kvarnen ur bruk och förföll, och det var ruinen som fick författaren Hilaire Belloc att skriva sin vemodiga dikt om Ha'nacker Mill, där de brutna vingarna blir en bild av en engelsk landsbygd på väg att försvinna. Tornet restaurerades senare utvändigt som landmärke; i dag är det ett tomt skal utan maskineri, men vandringen dit upp hör till grevskapets finaste korta turer. Vägen från byn Halnaker går genom en berömd tunnel av lövträd innan den öppnar sig mot toppen, där belöningen är en väldig utsikt över kustslätten, katedralspiran i Chichester och havets glitter.
Shipley – författarens egen kvarn
Bellocs band till kvarnarna i Sussex stannade inte vid poesin. År 1906 köpte han huset King's Land i Shipley i låga Weald, och med gården följde väderkvarnen intill: en stor träkvarn från 1879 av den typ engelsmännen kallar smock mill, eftersom det åttkantiga, avsmalnande tornet påminner om lantarbetarnas linneblus; bara hättan vrider sig för att ställa vingarna i vind. Det är den största kvarnen av sitt slag i Sussex och en av de ståtligaste i landet. Belloc bodde kvar på King's Land till sin död 1953, och kvarnen restaurerades till hans minne – ett sällsynt exempel på en väderkvarn som blivit minnesmärke över en författare. Tv-tittare känner dessutom igen den från den brittiska serien Jonathan Creek. Öppettiderna har skiftat genom åren, så ta reda på vad som gäller innan du åker, men redan från vägen är kvarnen en imponerande syn.
Kvarnar med havsutsikt
Kustremsan har sina egna överlevare. På klippängen i Rottingdean, öster om Brighton, står den svarta träkvarnen Beacon Mill, som tjänade som landmärke för sjöfarare i kanalen; ett träsnitt av konstnären William Nicholson gjorde senare dess silhuett till ett av Storbritanniens mest kända förlagsmärken. I West Blatchington vid Hove reser sig en egendomlig kvarn direkt ur taken på en ladugårdslänga – en så slående syn att John Constable skissade den 1825; i dag rymmer den ett kvarnmuseum. Ovanför Worthing håller den restaurerade stolpkvarnen i High Salvington öppet på sommareftermiddagar, helt driven av frivilliga. Längre österut tar tornkvarnarna över: i Polegate nära Eastbourne står ett högt torn i rött tegel från 1817 med museum, och strax norr därom bär kvarnen i Stone Cross sin karakteristiska kupolhätta. Tillsammans bildar kustkvarnarna en liten rutt i sig, lätt att kombinera med en dag vid havet, från kritklipporna vid Rottingdean till stränderna kring Eastbourne.
Bra att veta inför besöket
En kvarnresa genom Sussex kräver lite planering. Nästan alla kvarnar sköts ideellt, vilket betyder begränsade öppettider – oftast söndags- och helgdagseftermiddagar mellan vår och höst. Det bästa enskilda tillfället är National Mills Weekend i maj, då många kvarnar öppnar samtidigt; Sussex Mills Group samlar datum och information för hela grevskapet. Vandrare kan bygga en fin dag längs South Downs Way, från Clayton mot Ditchling Beacon, medan bilburna besökare i Weald bör räkna med smala, djupt nedskurna vägar. Kom också ihåg att flera kvarnar, däribland Jack i Clayton och stolpkvarnen i Cross-in-Hand, är privata och ska beundras från allmänna stigar.
På kartan
Alla kvarnar som nämns här, från Jills vita panel ovanför Clayton till tegeltornet på Halnaker Hill, finns utprickade på vår interaktiva karta, tillsammans med hundratals andra väderkvarnar i England och resten av världen. Zooma in på landremsan mellan Chichester och Eastbourne så kan du lägga upp din egen rutt över Downs och genom Weald, och använd sedan kartan på plats för att navigera från vinge till vinge. Få grevskap belönar kvarnjägaren så generöst som Sussex.