Väderkvarnarna i Kent: en rundresa bland holländare och stubbkvarnar
Den som närmar sig Cranbrook, mitt i det skogrika Weald i Kent, ser den långt innan husen dyker upp: Union Mill, en vitmålad träkvarn uppförd 1814, brukar räknas som Englands högsta kvarn av sitt slag. Ändå är den bara det ståtligaste stycket i en häpnadsväckande samling. Kent, som engelsmännen kallar Englands trädgård, var i århundraden ett land av vindmjölnare, och än i dag står dussintals kvarnar kvar i grevskapet – restaurerade, omhuldade och i några fall åter i stånd att mala. Den här rundresan följer de två stora kentska kvarntyperna, träholländaren av typen smock mill och stubbkvarnen, från Weald ända ut till kusten vid Thanet.
Väderkvarnarnas grevskap
Att Kent hade så många kvarnar är ingen slump utan ren geografi. Grevskapet odlade spannmål i stora mängder på kritkullarna i North Downs, i Weald och längs marsklandens kanter, och alldeles intill låg dåtidens största mjölmarknad i världen: London. Väderkvarnar finns belagda i England sedan slutet av 1100-talet, och när spannmålshandeln stod på sin höjdpunkt under 1800-talet hade flera hundra kvarnar i omgångar arbetat på kentsk mark. Nästan varje större by hade sin kvarn, ofta placerad på byallmänningen eller en blåsig ås där den samtidigt tjänade som landmärke för resande och, nära kusten, för sjöfarare. Till och med språket bär spår av förtrogenheten: i Kent och grannlandskapet Sussex kallas kvarnvingarna traditionellt sweeps, ett ord man fortfarande hör av de frivilliga som visar besökare runt. När ångkraften och sedan hamnarnas stora valskvarnar slog undan benen för vindmalningen lät de flesta grevskap sina kvarnar förfalla. Kent räddade i stället en anmärkningsvärt stor del av sina bästa, tack vare tidiga bevarandeinsatser från kommuner, stiftelser och envisa eldsjälar.
Stubbkvarnen – en medeltida idé som vägrade dö
Stubbkvarnen, på engelska post mill, är den äldsta formen av europeisk väderkvarn, och principen är avväpnande enkel: hela kvarnhuset av trä, med maskineri och allt, balanserar på en enda väldig lodrät stolpe och vrids i sin helhet upp mot vinden. Stolpen stagas av en bock av korslagda syllar och snedsträvor, som i många kentska kvarnar fick stå stolt öppen för väder och vind i stället för att byggas in i ett rundhus. Konstruktionen är medeltida – ändå byggde Kent stubbkvarnar långt in i viktoriansk tid. Den mest berömda överlevaren står i Chillenden, mellan Canterbury och Sandwich: en stubbkvarn med öppen bock, rest så sent som 1868 och därmed en av de sista av sitt slag som över huvud taget byggdes i England. Dess historia visar samtidigt hur ömtåliga dessa träbyggnader är: en storm välte den gamla kvarnen 2003, och det som står där i dag är en omsorgsfull rekonstruktion på samma plats, som gett åsen dess välbekanta siluett tillbaka. På annat håll i grevskapet vakar Rolvendens svartklädda stubbkvarn över bygatan, och Stocks Mill i Wittersham på Isle of Oxney, en stubbkvarn från 1700-talet, visar typen i dess äldre, väderbitna värdighet.
Smock mill – Kents holländare i trä
Om stubbkvarnen är den medeltida överlevaren, är smock mill Kents verkliga signatur. Det handlar om ett kvarntorn av trä, oftast åttkantigt, som smalnar av uppåt och är klätt med överlappande panelbrädor; bara hättan i toppen vrider sig för att föra vingarna mot vinden, medan kroppen står stilla – samma princip som i de kvarnar vi i Sverige kallar holländare. Namnet kommer från ett klädesplagg: med sina sluttande, ljusa sidor tyckte man att kvarnen liknade en bonde i sin linneblus, en smock. Typen passade Kent som hand i handske. Weald hade månghundraårig timmermanskonst att luta sig mot, trä var billigare än tegel eller sten för ett högt bygge, och ett trätorn kunde resas högt nog att fånga ren vind ovanför träd och hustak. Många kentska smock mills står på en tegelsockel i en eller flera våningar, som gav lagerutrymme och extra höjd. Medan andra grevskap gärna tjärade sina kvarnar svarta lade sig Kent till med vanan att måla dem vita – därför lyser så många av grevskapets kvarnar mot himlen. Lokala kvarnbyggarfirmor, främst av alla Holman i Canterbury, uppförde och underhöll dessa torn i generationer, och deras hantverk är en stor del av förklaringen till att så många ännu står kvar.
Union Mill i Cranbrook – den högsta av dem alla
Varje kvarnresa genom Kent hamnar förr eller senare i Cranbrook. Union Mill byggdes 1814 åt Henry Dobell och var storslaget tänkt från början: ett skyhögt vitt åttkanttorn på tegelsockel som än i dag tronar över den lilla staden i Weald. Dobell fick inte njuta länge – han gick i konkurs efter bara några år, och enligt traditionen har kvarnen fått sitt namn efter den sammanslutning av fordringsägare, en union, som därefter drev den. Kvarnen gick sedan över till mjölnarfamiljen Russell, som arbetade den i generationer, och den har restaurerats så grundligt att den bevarats i körbart skick; på öppetdagar snurrar vingarna igen. Sedd från kyrkogården eller de omgivande gränderna är den en hisnande syn, och den beskrivs ofta som landets finaste kvarn av sitt slag, inte bara den högsta. Har man tid med en enda kentsk väderkvarn är det denna man ska välja.
Längs östkusten: Herne, Sarre och Sandwich
Det är i grevskapets östra del som de mest sevärda kvarnarna ligger tätast. Herne Mill, ovanför byn Herne nära Herne Bay, är en smock mill från 1789 och därmed en av de äldsta bevarade av sin typ i Kent, sedan länge omhändertagen av frivilliga. På det forna ön Thanet står Draper's Mill i Margate, en vacker smock mill med koppling till kvarnbyggarfirman Holman i Canterbury; den räddades undan rivning under 1900-talet, restaurerades och håller öppet för besökare under sommarmånaderna. I Sarre, vid vägen som en gång korsade Wantsumkanalen över till Thanet, har kvarnen satts i stånd igen och har i modern tid på nytt malt mjöl – ett sällsynt tillfälle att både se och känna doften av en kentsk kvarn i arbete. Några kilometer längre bort bevarar White Mill i utkanten av Sandwich, en smock mill från 1700-talet, sitt maskineri som hjärtat i ett litet museum över landsbygdens hantverk. Tillsammans bildar dessa fyra kvarnar en bekväm dagsrunda genom fruktodlingar och marskland, med Canterbury lägligt i mitten.
Viktorianska eftersläntrare
En av överraskningarna i Kents kvarnhistoria är hur sent man här fortfarande byggde i trä och för vind. Davison's Mill i Stelling Minnis, högt uppe på kullarna söder om Canterbury, är en smock mill från 1866 och hör till de allra sista väderkvarnar som byggdes i Kent; anmärkningsvärt nog malde den kommersiellt långt in på 1900-talet. Willesborough Windmill i utkanten av Ashford följde 1869, en stor vit smock mill som i dag står restaurerad mitt i den moderna staden och hålls öppen av frivilliga. Även stubbkvarnen i Chillenden från 1868 hör till samma brittsommar för kvarnbyggandet. Vid det laget bredde ångkvarnarna redan ut sig, och hamnarnas industriella valskvarnar stod för dörren – dessa sena kvarnar byggdes alltså i motvind, historiskt sett. Att de ändå byggdes säger något om bymalningens sega ekonomi, och om hur djupt väderkvarnen var invävd i grevskapets lantliga vardag.
Att planera sin kvarnresa
Ett praktiskt ord till den som lockas att följa rutten. De flesta bevarade kvarnar i Kent drivs av stiftelser eller frivilliggrupper och håller bara öppet vissa dagar, vanligen söndagseftermiddagar sommartid samt under de nationella kulturarvsdagarna – kontrollera därför öppettiderna innan du åker. Avstånden är korta: kvarnarna i Weald kring Cranbrook och Rolvenden låter sig naturligt kombineras på en dag, östrundan kring Canterbury, Herne, Sarre, Sandwich och Margate på en annan. Missa inte heller kuriositeterna, som den sexkantiga smock mill som blickar ut över cricketplanen i Meopham i grevskapets västra del – ett bevis på att inte alla kvarnbyggare svor vid åttkanten. Ta med rejäla skor: att klättra våning för våning uppför branta kvarnstegar, förbi stenarna och de väldiga träkugghjulen, är själva behållningen av besöket.
På kartan
Alla kvarnar som nämns här, och många fler kentska överlevare, hittar du på vår interaktiva karta. Zooma in på grevskapet och lägg upp din egen rutt mellan vita trätorn och stubbkvarnar, från Weald till kritklipporna, och använd markörerna för att gå direkt till varje kvarns detaljsida. Kent belönar den som reser långsamt – och kartan är den bästa platsen att börja planera på.