Mota del Cuervo: väderkvarnarna på La Manchas balkong
Den som kör över La Manchas slätt mot den lilla staden Mota del Cuervo, i det sydvästligaste hörnet av provinsen Cuenca, ser väderkvarnarna långt innan husen dyker upp. Sju vitkalkade torn står längs krönet av en klippig kulle ovanför taken, med sina mörka vingkors vända mot en enorm himmel. Höjden kallas Balcón de La Mancha, La Manchas balkong, eftersom slätten därifrån tycks rinna iväg spikrak åt alla håll tills den löses upp i diset. Få platser förklarar så snabbt, och så vackert, varför just den här trakten blev väderkvarnarnas land.
En balkong över en ändlös slätt
La Mancha är en av det spanska inlandets stora högplatåer: högt belägen, torr, solstekt om sommaren och vindpinad större delen av året. Floderna är få och nyckfulla, vilket innebar att de vattenkvarnar som malde säden på andra håll i Europa aldrig riktigt räckte till här. Där vattnet svek, svek inte vinden. Kullen vid Mota del Cuervo är blygsam i absoluta tal, men på en så flack slätt blir även en blygsam höjd en läktare. Från kvarnarna sveper blicken över vingårdar, olivlundar och sädesfält hopsydda i ockra och grönt, och klara dagar når den långt mot grannprovinserna, för staden ligger nära den punkt där Cuenca, Toledo och Ciudad Real möts. Ställ dig där uppe en kväll, när den låga solen får kalkputsen att glöda och vinden trycker jämnt mot ryggen, så behöver ortsnamnet ingen vidare förklaring. Detta är en balkong i ordets mest bokstavliga mening: en plats byggd för att blicka ut – och för att fånga vinden.
Sju torn i vitt
Ensemblen i Mota del Cuervo består av sju väderkvarnar av klassisk manchegisk typ: ett satt cylindriskt torn av vitkalkat murverk, en konisk hätta och fyra rektangulära gallervingar som kläddes med segelduk när kvarnen skulle arbeta. De står i gles rad längs åsen – nära nog varandra för att uppfattas som en familj, tillräckligt långt isär för att var och en skulle kunna ta vinden rent utan att stjäla den från grannen. Precis som i de mer kända grupperna i Campo de Criptana och Consuegra blandar raden äkta överlevare med trogna rekonstruktioner, uppförda sedan trakten insett att de förfallna kvarnarna var minnesmärken och inte hinder. Flera av kvarnarna bär egna namn, enligt den kärleksfulla manchegiska vanan att behandla varje kvarn som en personlighet snarare än en maskin. En av dem hålls i arbetsdugligt skick och öppnar dörrarna för besökare, så att det inre av en manchegisk kvarn – med sina bjälkar, sina stenar och sin doft av gammalt trä och mjöl – inte bara beskrivs utan faktiskt visas.
El Zurdo – kvarnen som går åt andra hållet
Kullens mest berömda karaktär är kvarnen som kallas El Zurdo, vilket betyder vänsterhänt. Kvarnverken i La Mancha snurrar av hävd åt ett bestämt håll, en vana som gått i arv från kvarnbyggare till kvarnbyggare genom generationerna. El Zurdo bryter mot regeln: dess verk löper åt motsatt håll. Den lokala traditionen förklarar avvikelsen med en historia som nästan är för bra för att kontrolleras – en vänsterhänt mjölnare ska ha låtit rigga växelverket efter sina egna händer. Vad som än ligger bakom berättelsen beskrivs kvarnen ofta som en raritet bland Spaniens väderkvarnar, och den har blivit hela gruppens sinnebild. Och nog passar det bra. La Mancha är Don Quijotes hemtrakt, världslitteraturens store motvalskärring, och just här, på La Manchas balkong, står en väderkvarn som stillsamt vägrar snurra åt det håll väderkvarnar förväntas snurra.
Hur en manchegisk kvarn arbetar
En manchegisk tornkvarn är en kompakt och fyndig byggnad. Den vita cylindern rymmer i regel tre våningar. Bottenvåningen användes som förråd och för att ta emot det malda mjölet. Mellanvåningen var mjölnarens arbetskammare. Översta våningen, uppe under den koniska hättan, hyste maskineriet: vingaxeln som bär vingarna, det stora kugghjulet som förde rotationen nedåt och kvarnstensparet mellan vilka säden krossades. Bara hättan vrider sig. För att ställa vingarna mot vinden vred mjölnaren hela taket med hjälp av en lång träbom som nådde ned till marken utanför, och halade den runt tornet tills vingarna stod rakt mot brisen. Vingarna själva var nakna gallerramar som kläddes med duk – mer väv i svag vind, mindre när det blåste hårt. Att pricka rätt här var hantverkets kärna: för lite duk och stenarna gick trögt och malde illa, för mycket och kvarnen kunde skena, hetta upp stenarna, sveda mjölet eller i värsta fall slå sönder sig själv. En mjölnare lyssnade på sin kvarn som en sjöman lyssnar på riggen.
Små fönster och vindarnas namn
Klättra upp i översta kammaren i en manchegisk kvarn och du lägger märke till en krans av små fönster som genombryter muren strax under hättan. De var mjölnarens väderöga. Genom dem kunde han bevaka himmel och land åt alla håll, bedöma en annalkande front och avgöra när det var dags att sätta mer duk, ta in den eller stanna kvarnen helt. Traditionen i La Mancha knyter de små öppningarna till vindarna själva, för slättens vindar bär alla gamla namn som mjölnarna kände lika väl som namnen på sina grannar: solano som blåser från öster, ábrego som kommer mild och fuktig från sydväst, cierzo som skär kall ned från norr, och den ökända matacabras, getdödaren, en vind så bister att den sades ta kål på boskapen. En kvarn på en utsatt kulle lever helt på dessa besökares nåd, och hela byggnaden är egentligen ett instrument för att läsa dem.
I Don Quijotes land
Ingen kan skriva om La Manchas väderkvarnar utan att Cervantes kikar över axeln. Första delen av Don Quijote utkom 1605, och dess mest berömda episod skickar riddaren till anfall mot väderkvarnar som han tagit för jättar, medan Sancho Panza protesterar förgäves. Cervantes fäste aldrig scenen vid någon bestämd ort, och halva La Mancha har glatt tvistat om saken sedan dess. Mota del Cuervo har goda anspråk på sin del av legenden: staden ligger utmed Ruta de Don Quijote, den skyltade leden genom romanens landskap, och bara en kort bit från El Toboso, byn där riddarens förskönade hjärtedam Dulcinea hörde hemma. Oavsett om just dessa torn stod här och inspirerade en förbipasserande författare eller inte, är de exakt de jättar som romanen beskriver: vitkroppade, långarmade, uppradade på en ås mot himlen. Besökare som kommer i skymningen, när vingarna förvandlas till svarta silhuetter, brukar medge att den gamle riddaren hade en poäng.
Kvarnar som fortfarande mal
Det som lyfter Mota del Cuervo över det rena vykortet är att malandet här inte helt har blivit ett minne. Vid särskilda tillfällen klär staden vingarna på en arbetsduglig kvarn med segelduk och mal säd på gammalt vis – ett långsamt, mjölpudrat stycke levande kulturarv som hela samhället är stolt över; den mest kända av dessa symboliska malningar är tillägnad fredens sak. Sådana evenemang spelar roll, för en väderkvarn som aldrig snurrar är bara till hälften sig själv. Verket behöver användas, precis som yrket en gång behövde lärlingar, och varje offentlig molienda för kunskapen om duk, vind och sten vidare till ännu ett par händer. Staden håller även andra hantverk vid liv: i trakten är den känd för en krukmakartradition som historiskt burits upp av dess kvinnor. Tillsammans gör dessa trådar att kullen känns mindre som ett museum och mer som en vind dit familjen fortfarande går upp.
På kartan
De sju kvarnarna i Mota del Cuervo står inprickade med koordinater, foton och detaljer på vår interaktiva karta, sida vid sida med La Manchas andra stora kvarngrupper i Campo de Criptana och Consuegra. Zooma in på den spanska högplatån så kan du följa hela geografin i Don Quijotes land, kvarn för kvarn, och lägga upp din egen färdväg längs La Manchas balkong. Få avstickare i det spanska inlandet belönar klättringen så frikostigt.